Torpargumman

Flera gånger under vårt första år som torpare har vi upplevt att torpet lever upp när vi kommer dit.
Det låter kanske väldigt konstigt, men vi har känt oss välkomna.
Torpet vill att vi är där och sköter om det.

Vi är inte mediala någon av oss men vi har flera gånger känt att torpet har godkänt oss.

Första gången jag kände det var när jag hade möblerat om i rummet bredvid köket. Lagt en gammal bibel på en bokhylla och ett ljus bredvid. Jag hade också ställt fram några foton på de tidigare ägarna på ett annat skåp.
Bilder på det rummet finns i ett tidigare inlägg.

När rummet var klart fick jag en varm känsla inombords av att precis så här ska det vara.

De förra torpägarna sa att nyckeln till källardörren hade varit borta hur länge som helst och att de hade letat men inte hittat den.
Vi tänkte inte mer på det. Man kommer ju ner i källaren genom en lucka i köksgolvet och vi tänkte att det räcker ju att gå den vägen.
En dag i somras fick torpardottern för sig att hon skulle leta källarnyckeln. Hon hittade den nästan genast. Vad bevisar det, undrar kanske ni då? Hon hade ju bara tur, det var en tillfällighet att hon hittade nyckeln så fort.

Jag, för min del, är säker på att torpet ville att vi skulle hitta nyckeln.

När vi började måla torpfasaden med falu rödfärg fick jag en liknande varm känsla.

Torpet hjälper oss så att det är lättare för oss att ta hand om det.

Tack för visat intresse!