Torpargumman

Jag älskar att gå på loppis och för ett tag sedan hittade jag dessa två krukor. Blev förälskad naturligtvis. Men de har stått hemma, nere i källaren. De passade ingenstans hemma.

Men i torpet passar de bra, med röda pelargoner.

Ha de så gott!

Årets första dopp i ån +21, 11-6-11.

Min lilla tufs-hund, som sällan är mer än en meter ifrån mig i torpet!!

Jag tycker nog att hästar är de vackraste djur som finns.

Här är den nya hästen på ängarna.

Hon är verkligen fin!

Hon har nyfikna och snälla ögon.

Soffan är också klar nu!

Grannen inspirerade mig att klä kökssoffan med fårskinn, men jag hade inget fårskinn så det fick bli en trasmatta.

Jag älskar hur det blev!

Men projektet lever fortfarande; ett köksskåp har nu förflyttats till boden för ommålning.

Det syns kanske inte, men i huvudet planeras fortsättningen på köksprojektet...

To be continued!!

Före.

Köksstolarna har en rätt trevlig turkos färg, men dekorationen är amatörmässig och själva målarfärgen är inte blank.

Under.

Första varvet på den första stolen. Man ser redan vilken skillnad det kommer att bli.

Efter.

Jag är väldigt nöjd med det vita. Det blev otroligt fräscht. Trasmattornas färger kommer fram när köksmöblerna är vita.

Efter II.

Kökssoffan är på ommålning ute i boden.

När ägarna är borta dansar sorkarna under snön.

Skit-sorkarna har ätit upp våra Amsterdam-tulpaner, vårt prydnadsäppelträd och andra blommor som vi planterat under de tre åren vi haft torpet.

Men, kungsängsliljelökarna, som vi först trodde var förlorade, eftersom de inte blommat på dessa tre år, har i vår knoppat och blommar nu för fullt.

Jag hoppas kungsängsliljorna får vara ifred från pott-sorkarna!

Torpargubben klipper gräset. Lyssnar på radion i hörlurar.

Skrattar.

Han känner kanske hur det börjar blåsa upp. Hur det riktigt friskar i.

Men

han hör inte hur vinden dånar oroväckande,

hur det knakar i skogen runtomkring oss.

Det känns inte som ett vanligt oväder med lite blåst. Det är riktigt kraftiga vindar. Jag bara stirrar på huset och väntar på att taket snart ska blåsa iväg.

En handduk från en lina och vaxduken från utemöblerna dras med i vindarna.

- Häftigt!

- Knäpp lite kort!

Hojtar torpargubben. Han syns i nedre bildens högra hörn.

Samtidigt som det brakar bakom honom.

Han fortsätter klippa gräset och hunden och jag ser träd falla lite varstans.

- Men hör du inte hur det knakar? Det är ju jätteläbbigt!

- Nej då, det är ingen fara!

Efteråt, när vinden har mojnat till lite värre stormvindar än vanligt, går vi runt och förevigar förödelsen.

Alldeles bakom logen har en gran knäckts rakt av.

Med hjälp av den här bilden förstår man varför det dånade så mycket!

Det är inga plockepinn-stickor precis!

Det här är bilder från igår.

Imorse när vi gick ännu en runda har fler träd rasat.

Grannens vackra och ståtliga häst har dött!

Hon dog hemma i hagen efter 27 år.

Hon hade ett bra liv. Drog timmer i skogen och födde flera fina föl.

Två gamla damer. Ryda till vänster.

Rydas väninna dog ifjol.

Våra ögon letar automatiskt efter henne så fort vi kommer till torpet.

Ryda var en naturlig och självklar del av landskapet. Pricken över i:et i en vacker miljö.

Ryda var en häst som kunde fånga ens blick och hålla kvar den.

Hon var så vänlig och go'. Hälsade alltid på oss med ett djupt och välkomnande mullrande när vi kom.

Ofta kom vi med äpplen och morötter. Och torpargubben masserade hennes rygg och länd.

Ryda är saknad.