Torpargumman

Snön har inte släppt sitt grepp över torpet riktigt ännu.

Vägen upp till själva huset är rätt brant och med djup snö.

Det är rätt drygt att sjunka ner till höften vid var tredje steg.

Jag kröp istället - det gick fortare och var lite lättare.

Torparhunden trodde att jag ville leka och försökte snappa åt sig min mössa.

 

 

Torpargumman tar sig upp till stående, vilket kan vara ett projekt i sig.

 

 

När vi är i torpet vill torparhunden gärna vara runtikring mig.

Jag vet inte varför.

 

 

Mycket snö är ett bra inbrottskydd.

Det tar alldeles för lång tid att ta sig in.

 

Efter den sedvanliga rundvandringen lade jag mig i djupsnön för en stunds sollapande.

Vilket underbart liv!

Det är konstigt hur torpet påverkar en.

Tankar kring jobb och vardagsliv skingras så fort jag kommer dit.

 

Under rundvandringen fascinerades vi över vad mycket vi egentligen gjort i torpet.

Bara att ha städat bort all bråte och skräp inne i boningshuset krävde sin insats.

 

Djupa snöhälsningar från torpet!