Torpargumman

Torpargubben har fotat i svartvitt. Det är fint, tycker jag. Det blir en femtiotalskänsla över fotot.

Solen står lågt i september och det är bara med nöd och näppe dess strålar når vår del av Sörån.

Det är kallt i torpet nu...

Rimfrost pryder insidan av fönstret.

Det här har jag gjort idag - staplat ved.

Vilken vacker syn för en torpare!

En vedbod full med ved.

Fantastisk är känslan att stapla ved från sin egen skog - en riktig torparsyssla!!

Ser ni vilka vackra vedstaplar!

Det är riktigt roligt att stapla ved. Men det beror nog på att jag i vanliga fall inte är så beroende av ved.

Hade jag varit torpargumma för femtio år sedan hade jag kanske inte tyckt att det var lika roligt. Att vara tvungen att skaffa ved inför vintern. Och då hade vi nog inte haft en snygg vedkap från Claes Ohlson heller.

Torpargumman  d v s jag, förbereder fruktsallad till efterrätten.

Torparsonen verkar intresserad.

- Mmm, det var jättegott.

- Åh, fanns det kaffe också! Jamen, då tar jag det me'...mm...gott det hära...

Torpargrannen kom och väckte torpargubben en morgon; dags att höja härbret!

Torpargrannen instruerade torpargubben i hur man reser ett härbre.

Om det fattas lite virke tar man bara ner ett träd.

Domkraften måste stå på en stadig plattform byggd av färskt grantimmer.

Ja, ser man på. Det gick. Med gemensamma krafter, och...

en domkraft.

Ett exempel på vad en torparson kan ta sig för på lediga stunder!

Vackrare insekt får man leta efter!

Citronfjäril...

Undersidan av ett påfågelöga är tydligen helsvart.

Imorse vid sjutiden när jag gick ut och skulle skölja kaffepannan i bäcken (visst låter det idylliskt) fick jag syn på ett skuttande djur med vit rumpa på övre ängen. Jag trodde det var ett litet rådjur. Men det var faktiskt en hare. En stor hare.

Den stannade och satte sig ner när den fick syn på mig. Då först såg jag de typiska upprättstående öronen som bara harar har.

Jag har nog aldrig sett en sittande livs levande hare tidigare.

Häromveckan fick hunden syn på en bäver. Bävern låg blickstilla på stranden och hunden stod bara och stirrade. Det är tur att han inte har någon jaktinstinkt.

Till slut vände sig bävern om och försvann ner i vattnet.

Jag är helt säker på att jag aldrig har sett en livs levande bäver på en strand. En solande bäver!

Det latinska namnet för bäver är Castor. Det finns flera underbara barnböcker om en bäver som heter Castor. Dessa böcker älskade torparsonen när han var 2 år. Speciellt en bok: Castor snickrar. Och speciellt sidan där det stod: Aj, aj, spiken böjde sig! Då började han alltid skratta ett härligt kluckande barnskratt, ett skratt som gör föräldrar så lyckliga. Och så ville han att jag skulle läsa det igen, och igen.

Ha de så bra!

Denna bild är tagen på midsommaraftonen i år.

Torparsonen hade fullständig koll på aktuell värme.

Är du fortfarande orolig, M-A?

Det ser ut som en tavla!

Vår egna torparidyll!

Torpargubben myser med hästarna.

Kolla in hästens öga och underläpp - njutning på högsta nivå!

Igår blev det mycket ätande. Mycket, och gott.

Emellanåt hann vi emellertid med att tömma uthuset på lite skräp. En släpkärra full.

Det blev bra. Mer utrymme för oss, och för spökena!

Efter en ovanligt intensiv vår är det SEMESTER. I torpet.

Orosmolnen har skingrats och man kan dra en lättnadens suck att allt ändå har löst sig till slut.

Det är otroligt vilken läkande och lugnande miljö torpet har.

Det är som att göra entre i en annan värld, sa svärfar.

Svenska jordgubbar är sötare än tyska, men också 20 kr dyrare. Man frågar sig varför?

Jag har skaffat glasögon. Nu kan jag återuppta mitt stora intresse att läsa på kvällarna.

Det är en förbluffande skillnad att läsa med glasögon. Nu ser jag ju alla bokstäver utan ansträngning.

Så igår kväll låg jag och läste här i torpet, alltmedan det stormade utanför. Det har stormat hela natten. Jag har vaknat från och till av vinandet och känt en stor glädje över att ha ett torp som står stadigt i vinden.

Det är så vackert med det röda mot det gråsilvriga.

Vi planterade ett prydnadsäppelträd.

Mina söta veronikor har överlevt vintern.

Veronikorna syns inte riktigt men de är planterade vid stentrappan bredvid den senapsgula krukan.

Tjolahopp tjolahej

snart är det sommarlov!!!!

Igår tog vi vårt pick och pack och åkte upp till torpet.

Torpargubben, torparhunden och jag, torpargumman.

Torparbarnen (-ungdomarna?) följer inte med så ofta nuförtiden. Torparsonen verkade nästan tycka att det skulle bli skönt att vara ifred.

När vi kom fram slet vi upp varsin öl och bara satt i solen. Kände hur alla måsten rann ifrån oss. Solen värmde våra vinterbleka kinder. Krafterna kom tillbaka till de trygga ljuden av bäcken och fåglarna.

Åh, vad bra jag har det! Ett undanskymt torp dit ingen objuden hittar och där inga objudna tankar får plats. Torpstället är ju precis det jag har önskat mig i flera år - en plats där man återfår sina krafter och sin energi. Många tycker kanske att vi får mera att göra, att hålla efter byggnaderna här, gallra i skogen och röja runt ängarna. Jag skulle vilja säga att det är just det jag behöver - kroppsarbete.

Ha en bra dag!!

P.S Tulpanerna från Amsterdam är på väg upp!!!

Jag är inte riktigt nöjd med det nya utseendet på bloggen.

Lite för plastigt rosa i kanterna och blekgul bakgrundsfärg. Nej, usch!

Det är svårt att läsa och jag får inte den rätta känslan för att det är min torparblogg.

Men blommorna längst upp - de är JAG!

Jag kanske ändrar tillbaka senare. Eller om någon kan hjälpa mig med bloggdesignen?

När köpet av torpet var genomfört hade jag i en handvändning blivit skogsägare.

Hur det känns? Jäkligt bra, faktiskt!

Men jag vet inget om skog och skogsbruk. Däremot vet jag att uppskatta skog. Hela mitt liv har jag bott nära skogen och tillbringat många timmar där. Lekt, plockat bär och svamp ända sedan jag var lill-liten.

Om jag inte hade någon att leka med så låtsades jag hoppa över hinder i skogen med min häst. Jag hade en egen bana.

Hade vi syskon kompisar hemma så lekte vi ofta i skogen. En lek innebar att vi satt på en jättestor sten och låtsades att det var en bil. En liten stackars björk fick vara gaspedal.

Tråkigt nog fick jag aldrig köra bilen. Det var alltid brorsan som skulle vara chaufför.

Men nu är jag vuxen och äger min egna skog. Jag vet dock inte hur den ska skötas på rätt sätt. Därför har jag blivit inbjuden av Skogsstyrelsen att delta i olika kurser. Den första kursen handlade om röjning. Nästa kurs kommer att handla om skogen som värdefull och hållbar resurs, kunskap om vikten av att vara en aktiv skogsägare bl a.

http://www.skogsstyrelsen.se/episerver4/templates/SNormalPage.aspx?id=44240

Det ska bli jättekul!!!

Solen sken i torpet i fredags.

Men, det blåste...

mycket...

och det var ....

kallt!

Vi hade med oss en kaffetermos (med kaffe i) och gick ut på gårdsplanen för att hitta ett ställe med lä och sol.

Det blev bryggan upp till logen.

Vi slog oss ner, hällde upp kaffet i muggarna, tog fram chokladbitarna och började mumsa.

Av och till kom solen fram bakom molnen som blåste förbi högt ovan torpet.

Måste nog säga att det var rätt njutningsfullt.

Trots haglet.

Och trots blåsten.

När väl solen dök upp blev det riktigt skönt.

Plötsligt kändes kaffet i muggen för kallt och jag slängde ut den sista kaffeskvätten framför mig. Precis då kom en kraftig vindpust och kaffet flög tillbaka mot oss, mot mig och torpargubben.

Den överblivna kaffeskvätten visade sig vara en riktigt stor skvätt.

Då gick torpargubben.

Solen sken!

Fåglarna har återvänt och gjorde stort (o)väsen av sin återkomst!

En koltrast satt högt uppe i en björk och sjöng med klar och hög röst.

Utdrag från Wikipedia:

'Beteende under sången 

Sjungande hanne i stadsmiljö

Sjungande hanar har två till tre olika, upphöjda utkiksposter, från vilka de framför sin sång. I allmänhet är utkiksposten tydligt lägre än hos taltrasten. Hanar från angränsande revir sjunger ofta direkt bredvid varandra eller går i en sorts tävling och stämmer upp en kontersång. I sällsynta fall sjunger koltrasten under flygningen, då den växlar utkikspost. Då är den också oftast tydligt kortare eller består uteslutande av inledningsljuden.

Det finns ett flertal olika orsaker till revirsång. En huvudanledning är säkerligen att ge sig själv till känna, och försvara och märka ut sitt revir. En annan anledning är att locka till sig honor och att stärka sammanhållningen mellan ett par. Ofta leder särskilt stark revirsång till stridshandlingar eller kontrahentens flykt'.

Ja, det låter som att denna förklaring är godtagbar, och kan nog även gälla sjungande hanar utanför stadsmiljö: koltrasten satt på en upphöjd plats, på toppen av en hög björk. Ingen kontrahent fanns i närheten, antingen hade den flytt eller så kan sången ha berott på att han ville ge sig tillkänna.

Läste vidare i wikipedias text om koltrastens sång och så här lät det då inte:

"dackderrigigigi duck duck".

Vi tog en sväng ner till ån och torpargubben skådade strömstaren:

När vi kom tillbaka till huset efter promenaden var det en aning varmare i köket.

Elden i spisen sprakade för fullt.

Jag läste och drack ett glas vin. Livet kan inte vara bättre en fredagkväll, efter en hel veckas arbete.

Vi gjorde ett besök på Näsgårdens lantbruk. De hade öppet hus.

De har storsatsat och har blivit kommunens största mjölkproducent.

Jag vet egentligen inte vad jag tycker om mjölkindustrin. Det går tydligen inte att vara småskalig nuförtiden.

Det kanske inte är så konstigt med tanke på att mjölkpriset är 3,20!

Hursomhelst, så verkade kossorna ha det bra. De fick sina väl avvägda kraftfoderportioner i samband med mjölkningen. Hade de redan blivit mjölkade blev de inte insläppta i mjölkningsbåset.

Kalvarna var underbara, men var efter bara några dagar redan inne i systemet med halsband som kollar av om de ätit eller inte.

Här finns inte den romantiserade bilden av pigan som sitter på en pall och mjölkar, med huvudet lutat mot kossans mage. Nej, den tiden är längesedan förbi och, ja, det var nog längesedan jag var inne i en ladugård.

Jag kommer även i fortsättningen att köpa Norrmejeriers mjölk.

...i min torparblogg.

Jag hade nästan glömt bort att jag har en egen blogg.

Har suttit och läst en massa andra bloggar och glömt bort min egen.

Tyvärr är många bloggar totalt oläsbara och ointressanta.

Jag håller mig nog till mina favoriter i fortsättningen!!!

Och min egen, NATURLIGTVIS!!!

Eftersom jag höll på att glömma min alldeles egna torparblogg började jag tänka på den som på mina krukväxter som står på övervåningen här hemma. De får vatten lite sådär sporadiskt, då jag orkar fylla på vattenkannan och gå upp och vattna.

Så ikväll, efter en intensiv dag på jobbet och lite träning, orkade jag fylla på vattenkannan och sköta om mina plantor på övervåningen samt min blogg.

Tack för visat intresse, mina trogna favoritläsare!!!

P.S Jag längtar efter att få se tulpanlökarna från Amsterdam gro och växa upp.

P.S 2. Jag längtar efter att våren ska komma på allvar till torpet.

Snön har inte släppt sitt grepp över torpet riktigt ännu.

Vägen upp till själva huset är rätt brant och med djup snö.

Det är rätt drygt att sjunka ner till höften vid var tredje steg.

Jag kröp istället - det gick fortare och var lite lättare.

Torparhunden trodde att jag ville leka och försökte snappa åt sig min mössa.

Torpargumman tar sig upp till stående, vilket kan vara ett projekt i sig.

När vi är i torpet vill torparhunden gärna vara runtikring mig.

Jag vet inte varför.

Mycket snö är ett bra inbrottskydd.

Det tar alldeles för lång tid att ta sig in.

Efter den sedvanliga rundvandringen lade jag mig i djupsnön för en stunds sollapande.

Vilket underbart liv!

Det är konstigt hur torpet påverkar en.

Tankar kring jobb och vardagsliv skingras så fort jag kommer dit.

Under rundvandringen fascinerades vi över vad mycket vi egentligen gjort i torpet.

Bara att ha städat bort all bråte och skräp inne i boningshuset krävde sin insats.

Djupa snöhälsningar från torpet!